Nu har jag varit ensam i min lägenhet sedan fredag eftermiddag. Dörren har hållts låst sedan dess. Jag har alltså inte varit utanför dessa väggar på nästan två dagar.
Fast jag har haft det helt okej ändå. Jag kunde inte få tag på några tyskar att gå ut med, och lets face it, jag har inte sådär asmånga bekanta att välja bland här. Så istället har jag fördrivit tiden med diverse skolarbete, sims, skypedater och sett filmen Boy. Låter tragiskt, men på något sätt känns dessa skypedater som IRL-dater och man känner sig inte helt osocial och ensam.
Samtidigt har jag njutit av att ha min sista ensamma helg på typ sådär 7 månader. Min flat mate är utomlands och kommer tillbaka imorgonkväll.
Ikväll kommer min käraste hit och snart ska jag gå ut och bunkra upp för världens söndagsmys! Det är Vegetarian Festival här i Dublin så dit ska jag pallra mig också.
/Förkyld tjej med snorfylld hjärna söker söndagsöppet apotek
Denna vecka har varit en bergochdalbana för mitt psyke. Måndag och tisdag låg jag smått orörlig i min säng, kunde inte äta mat, ville inte prata med någon annan än Julius och grät mer än vad jag gjort under de senaste fem åren (bokstavligt talat). Tror det var någon slags kombination av ångest, stress, känsla av hopplöshet, ovisshet om framtiden, hemlängtan och pms. Allt blev bara för mycket och jag bröt ihop.
När jag låg där och stortjöt i min säng bestämde sig ändå min flat mate att boka en flygbiljett hem för onsdagen och lämna mig ensam. Ju mer distans jag får från situationen, desto argare blir jag. Att jag mådde så dåligt var ju enbart på grund av henne. All stress och ångest var ju resultatet av hennes agerande. Men ändå tänkte hon på sig själv och åkte hem till sin saknade vardag. Arbetslös dessutom. Inga tider eller datum att passa.
Nej. Jag ska lämna det där nu. Jag fick en dålig start i Dublin och det ska jag ta igen från och med nu. Utan någon som håller mig tillbaka!
I tisdags när jag satt och var tyst i ett skypesamtal med Julius sa han att han kommer till mig på söndag. Han struntar i Tjurruset som han väntat på i säkert mer än ett halvår, för att komma och vara med mig när jag var som allra ledsnast. Finns ingen finare pojkvän. När han sa det började jag gråta ännumer, och det gör jag även nu när jag tänker på det igen. Fjolla...
I onsdags kväll var den femte personen här och tittade på det lediga rummet, och till min stora förvåning ville han ha det! Helt plötsligt var det största problemet ur världen och jag kunde äta igen! Konstigt hur människokroppen fungerar.
Skolan får jag skriva om i ett annat inlägg. Nu ska jag fortsätta njuta av min ensamma kväll.
Det är sommar här i Dublin. Sjukt lyxigt när man hör att det är typ 8 grader hemma.
Har haft lite bloggproblem, då jag inte kunnat skriva från mobilen. Har massa fina bilder och ord att dela med mig av som jag inte hunnit med.
Det är fantastiskt att bo i en ny stad och plugga på ett riktigt college, men ack, så mycket strul allt innebär! Allting är krångligt i europas framröstade "bästa stad att bo i". Allt detta krångel har gjort mig ganska stressad och igår nådde nog min inre stress sitt peak. Min rumskamrat som jag delar min väldigt dyra lägenhet med vill flytta hem. Lite sådär "Jaha?!". Så kan man väl inte göra.
Men det kan man. Och man lämnar mig ensamt med allt som strular. Schysst.
Så igårkväll lade jag all min energi på att hitta en ny inneboende. Jag klarar inte av att betala hela hyran själv.
Det är svårt detdär. Jag vill bo med någon som är snarlik mig. De napp jag fått hittills är:
- 2 danska kvinnor
- En överklassig tjej från malmö
- En fransman
- Och en pojkspoling från Belgien
Och jag känner bara "Näe". Kan jag inte hitta någon halvbohemisk tjej, som gillar att vara ute, men inte att "festa" (I den grövsta bemärkelsen av fest), som helst är vegetarian och som inte bryr sig alltför mycket om sitt yttre. Hur kanon vore inte det? En asschysst tjej med sköna värderingar och åsikter.
Haha. Igår var jag verkligen helt hjärndöd. Förhoppningsvis på grund av fastedagen. Men jag har inte alls varit här i tre veckor. Det är inte ens två. Eller jo, imorgon blir det två.
Så, då har vi rett ut den saken.
Idag fyller jag år och trots att man inte vill erkänna det tycker jag att det var tråkigt att inte ha nån vän här. Jag vill inte vara en sån som gör en stor grej av att fylla år, men jag skulle behöva en liten energiboost i form av någon hemifrån.
För att inte ha världens tråkigaste 21årsdag tog jag med mig Anna och åt en muffins på Starbucks efter skolan. Fantastiskt gott. Sen fick jag lite ångest och tog mig en 8kilometerspromenad ner till havet. Skönt med lite ensamtid. Inte fullt så skönt med sand i skorna och saltklet i ansiktet ;)
Snart har jag bott här i tre veckor. Tiden går fort! Känns som det var igår jag lämnade Tranås med lite gråt i ögat.
Nu har jag iallafall lärt känna min nya hemstad och kan dra slutsatserna att
a) Det mesta är ganska ologiskt och krånglar i detta land.
b) Shoppingen är fantastisk. Alla dessa
småbutiker är underbara.
Idag har jag fastat. Det ska vara bra för kroppen, men jag är helt seg i hjärnan. Längtar till frukosten imorgon.
Imorgon fyller jag år. Hade varit mysigt att ha pojkvännen här och gå ut och äta, men icke, det får duga med micrad matlåda i min ensamhet;)
Rörigt inlägg. Faste-hjärnan geggar ihop tankarna.
Men i övrigt så trivs jag här! Hade Julius och Linnea bott här hade det varit underbart! Jag saknar annat umgänge än med min rumskamrat.
