bara en massa trevligheter

Denna vecka har varit en bergochdalbana för mitt psyke. Måndag och tisdag låg jag smått orörlig i min säng, kunde inte äta mat, ville inte prata med någon annan än Julius och grät mer än vad jag gjort under de senaste fem åren (bokstavligt talat). Tror det var någon slags kombination av ångest, stress, känsla av hopplöshet, ovisshet om framtiden, hemlängtan och pms. Allt blev bara för mycket och jag bröt ihop.

När jag låg där och stortjöt i min säng bestämde sig ändå min flat mate att boka en flygbiljett hem för onsdagen och lämna mig ensam. Ju mer distans jag får från situationen, desto argare blir jag. Att jag mådde så dåligt var ju enbart på grund av henne. All stress och ångest var ju resultatet av hennes agerande. Men ändå tänkte hon på sig själv och åkte hem till sin saknade vardag. Arbetslös dessutom. Inga tider eller datum att passa.

 

Nej. Jag ska lämna det där nu. Jag fick en dålig start i Dublin och det ska jag ta igen från och med nu. Utan någon som håller mig tillbaka!

 

I tisdags när jag satt och var tyst i ett skypesamtal med Julius sa han att han kommer till mig på söndag. Han struntar i Tjurruset som han väntat på i säkert mer än ett halvår, för att komma och vara med mig när jag var som allra ledsnast. Finns ingen finare pojkvän. När han sa det började jag gråta ännumer, och det gör jag även nu när jag tänker på det igen. Fjolla...

 

I onsdags kväll var den femte personen här och tittade på det lediga rummet, och till min stora förvåning ville han ha det! Helt plötsligt var det största problemet ur världen och jag kunde äta igen! Konstigt hur människokroppen fungerar.

 

Skolan får jag skriva om i ett annat inlägg. Nu ska jag fortsätta njuta av min ensamma kväll.